Idag känns allt lite jobbigt. Jag gråter och undrar vem ska trösta mig? Känns inte som jag har fått berättat min historia nån gång, jag har inte fått gråta ut ordentligt i nån annans famn. Har nån tagit hand om mig?! Jag vet inte... Jag vet inte... Fanns egentligen mina nära och kära där när jag som mest behövde dem? Är jag otacksam? Mitt barn fick cancer, mitt barn höll på att dö! Förstod nån det!? Ibland känns det inte så. Vi hade inte folk som sprang ner dörrarna och ville hjälpa till, lagade mat, bara kom och tog en kaffe eller var så fantastiska som man så ofta hör i samband med sånna här händelser i tidningar, tv. Våra föräldrar fanns såklart där om vi behövde, men grät jag ens i deras famn? Men alla andra! Var var ni!? Jag har inte ens till min bästa vän berättat hela historien i ett svep, fått sitta och gråta, säga hur jobbigt det är. Tycka synd om mig, tycka synd om mig! Krama om mig, klappa mig. Vem tröstar mig?
Slut
Kommentera