Tänk den där dagen då jag satt i sjukhussalen och väntade på svar, då mitt älskade barn var på magnetröntgen. Jag kommer inte ihåg hur resan dit var, vad vi sa till varandra innan eller hur det var när hon sövdes ner. Det första minnet från den dagen är jag satt i rummet som vi fått att vara i, hennes säng är borta då hon körts ner i den. De enda möbler som finns där är stol och bord och en fåtölj. En fåtölj jag sitter och väntar i tills de ska säga till mig att gå till uppvaket när hon är klar. Jag sitter där och tittar ut genom fönstret och tänker: Jag kommer minnas denna dag som en dag med fint väder, himlen är blå och solen skiner utanför. Jag tror jag kände i mitt hjärta att nåt hemskt väntade. Men ändå kände jag lugnet just då. Sen kom nån in, vem kommer jag inte ihåg. En hon är det i alla fall. "Läkarn vill att du ber pappan komma hit" Mitt hjärta stannade nog för en stund. Då visste jag att det var allvarligt. Skulle hon dö nu? De ville inte säga något för än pappan kom. Jag frågade inte varför jag bara sa nog han är på tjänsteresa, jag ska försöka få tag i honom. Jag visste det var allavar, ingen idé att fråga. Min man skulle ta lång tid på sig att komma det visste jag. Jag ringer om hjälp att hämta lillebror, jag får knappt fram orden. Säger det som sagt till mig och situationen. Gråter, gråter, gråter.
Det var dags att gå ner till min lilla flicka på uppvaket. Jag försökte få tag i min man, men han svarde inte. Pratade säkert in ett mobilsvar att han måste ringa mig, måste komma till sjukhuset. Jag satt där själv på sjukhuset, på uppvaket brevid min dotter och försökte få tag i min man.
Tillslut får vi kontakt. Han ska försöka ta sig till sjukhuset så fort som möjligt. Men det blir inte lätt. Tillsut får fixar han en hyrbil. Han vill inte veta vad de kommer ha att säga om jag får reda på det, då han ska köra bil hela vägen och rädd för hur han ska reagera om han får veta. Jag ringer mina föräldrar som är närmare. De säger att de kommer.
Väntan. De tar så lång tid på sig att komma!
Min dotter har vaknat. Jag måste hålla skenet upp för hennes skull. Men det är svårt. Vi målar. Hon älskar att måla. Min föräldrar kommer. Då, när de har kommit, kan de berätta. Min mamma följer med, min pappa är med min dotter.
Vi får följa med till ett rum, där är två läkare med oss och var det en sjuksköterska också tro. De berättar att de hittat en tumör i hjärnan. Det är därför hon haft ont i huvudet. Den i sitter på lillhjärnan, stoppar flödet för spinalvätskan detta medför att hon har ett högt tryck i huvudet. De måste operar omedelbart. Ja de förklarade säkert en massa, man jag kommer inte ihåg allt. Men tycker jag minns svagt att de sa att den verkade sitta bra till ändå, för operation. Jag vet inte om jag gråter då. Overkligt.
Vi lämnar rummet och går tillbaka till min pappa och min dotter. Och strax därpå kommer min man, pappan. Och nu en vända till för mig in till läkaren med min man, håller honom i handen. MIn pappa följer också med, jag har inte hunnit berätta för honom än vad som sagts.
Min lilla tjej, min lilla tjej. Varför skulle detta just hända dig. Där satt du och målade helt ovetande vad som hände runt omkring dig.
Oj oj oj tänk vad livet kan vändas upp och ner och ut och in på nån sekund.
Slut
Kommentera